Helveteshelg, igen.

Det här kommer bli ett väldigt långt inlägg, det kommer dessutom vara väldigt mycket negativa tankar och det kommer säkert inte vara någon som orkar läsa, men återigen: jag skriver inte för att folk ska läsa om mitt liv, jag skriver för min skull. Jag skriver för att hantera, bearbeta och reflektera. för min skull, ingen annans. Vill ni vara insatta i vad som händer i mitt liv och varför jag är som jag är ibland så är det upp till er om ni vill läsa, ingen tvingar er!

Det har varit en ganska hemsk helg faktiskt. Började på praktiken i fredags när jag fick hoppa in i lunchen, det var många gästen och saknades personal. Så då lånar dom mig från receptionen, att jag hade kasst knä för dagen och skitont i ryggen försökte jag ignorera, men efter lunchrusningen fick jag ångra det. Det blev dom där roliga värktabletterna efter det, och sen klara av sista timmarna på passet o receptionen. Redan på praktiken började alltså saker och ting gå fel.

Sen var det dags att träffa Sofia en sväng, det var helt okej men jag var inte så närvarande som jag kanske borde ha vart, tankarna var i Köpenhamn.. Men eftersom jag som jag fick höra är en "vis kvinna" och "duktig flicka" som jag har vart i princip hela livet med undantag för några små snedsteg så bestämde jag mig för att stanna hemma...

När man kom hem på fredagskvällen efter att ha träffat Sofia var Sven-Olof hemma hos oss. Bara jag och pappa som var hemma i helgen eftersom dom andra var iväg på tävling i Falun. När jag kom hade dom redan fått i sig en flaska vin (och klockan var ara typ 18 då) och en del whiskey. Jobbigt att sitta med två kraftigt alkoholpåverkade gubbar och äta middag. Jag höll mig undan så mycket jag kunde under kvällen, och sen bestämde dom sig för att gå ut på krogen. Vid den tidpunkten hade dom fått i sig totalt 2 flaskor vin och ungefär en hel flaska whiskey. Det kändes ju lämpligt att gå ut då! Vet iaf inte vad som hände under kvällen, jag gick och la mig innan pappa var hemma. Morgonen efter vaknar han och är i princip fortfarande full och berättar om att han fått en portion mos kastad på sig utanför en korvkiosk. Enligt honom själv var han helt oskyldig, men det vet jag inte om jag tror på..

Lördagen åkte vi upp till Vänersborg för att hälsa på Anna och Kelly, det var faktiskt helt okej. Men ja, pappa lyckas ställa till det ännu en gång. Visst, han super till då och då, men jag vet inte när han senast var ute två kvällar i rad och blev så packad som nu...

Förutom att det var trevligt att träffa syrran och Kelly var det ett ganska katastrofalt besök. Börjar med att jag får köra pappas skrothög upp (eftersom han själv inte är i tillräckligt bra tillstånd för att köra) och redan i bilen på väg dit öppnar han några öl och börjar dricka. När vi ska gå och äta pizza och ha någon slags familjestund bjuder han med sin gamla suparkompis från tiden när han bodde i Vänersborg, och det sups ännu mer på pizzerian.

Där avslöjas det även att syrrans kompis pojkvän, som är före dettta missbrukare och har lovat att slta dricka, använda droger och allt, är där och dricker. Till sin flickvän har han sagt att han "ska ut och gå". Hon kommer dit för att träffa oss, och ser honom. Det visar sig även att han har tagit en överdos av sina mediciner han får för att hjälpa till med abstinensen efter droger. 21 stycken såna tabletter i kombination med alkohol är inte lämpligt, och man ser hur tydligt som helst att han är påverkad. Tjejen blir självklart förbannad eftersom han har lovat att lägga av, hon konfronterar honom och gör slut, det kastas öl och glas och jag vet inte allt vad det är. Kelly blir livrädd, stackars unge. 5 år och får vara med om att se nåt sånt. Jag vet själv hur jobbigt det måste ha varit för henne. Det gapas och skriks innan tjejen går därifrån.

Det dröjer inte lång stund innan tjejens kompis ringer och säger att tjejen har tagit en överdos av något. Det visar sig vara Xanor, och hon är inte alls kontaktbar. Under tiden att dom ringer ambulansen hinner killen komma dit, och han vägrar släppa iväg henne till sjukhuset, han ska "ta hand om henne och få henne att må bättre" själv, det behövs inte läkare för enligt honom. Polisen kommer dit och tar med honom och hela eftermiddagen/kvällen är kaos.

Sedan fortsätter pappa supa hemma hos sin kompis, och det här med att åka till Vänersborg för att umgås med sin dotter och sitt barnbarn verkar vara som bortblåst. Dom gick ännu senare ut på krogen, träffade ännu fler av hans gamla vänner och söp ännu mer. Han kom inte ens hem den natten.

Söndagen ringer mamma och tror att det har hänt nåt, mitt i den konstanta fyllan har pappa glömt/struntat i att ringa och säga att vi skulle åka upp till Vänersborg och att ingen skulle sova hemma. När jag väl kommer hem på söndagen får jag skiten för att pappa har ställt till det. Vadå, som om det är mitt jobb att sitta barnvakt för honom? Det är väl ändå han som ska föreställa föräldern, han som ska vara den ansvarsfulla, han som ska vara den vuxna? Men nej, det är tydligen jag som ska hålla koll på honom och rapportera och se så han sköter sig när vi är ensamma.

Jag är liksom fast i mitten nånstans. På ena sidan pappa som säger att "det här behöver inte mamma få veta, den delen kan du ju tona ner lite om hon frågar" och massa sånt. Och på andra sidag mamma som undrar hur allt har gått, vad han har gjort och så.

Det visade sig dessutom att han hade supit bort en del pengar som skulle gått till räkningar. Pengarna som skulle gått till min balklänning är också borta. Jag vet inte vad han har gjort med pengarna. Och jag har ingen aning om hur det ska gå runt den här månaden.

Men mitt i allt kaos har det ändå funnits en person som har ställt upp, som har lyssnat och som har stöttat. Det betyder mer än du kanske förstår, men det har verkligen varit skönt att slippa bära på allt själv. Tack för allt sällskap via sms, tack för telefonsamtalet på balkongen mitt i natten endast invirad i ett täcke, tack. Sådana människor behöver världen fler av.