Asta!

Min underbara älskade hästjävel! Eller, inte min längre, inte vart min på snart 4 år, men hon kommer ändå alltid vara min lilla bebis. Hon var och startade på Åby idag! Efter mig hamnade hon ju hos Diana i Uddevalla i 2 år, och sen flyttade hon till Gävle. Världens ände typ? Efter det har det inte blivit av att åka upp över en helg och hälsa på som man kunde göra när hon stod i Uddevalla. Hade inte träffat henne på 2 år innan idag.

Och min lilla bebis gick och vann! Så underbar är hon! Har inte fått veta några tider än, men hon vann och det är alltid nåt. Efter att nästan ha dött förra året av framfall när hon skulle ha föl så har hon kommit tillbaka ordentligt!

Ingen trodde på oss när jag fick henne -04. "Hon är ju 13 år, vad ska du med en så gammal ponny till? Hon kommer ju aldrig kunna komma tillbaka när hon har gått som ridponny i två år, hon är alldeles för gammal för det, hennes bästa år har vart för länge sen!" Men vi visade dom allt. Hon sänkte sitt rekord med över 10 sekunder med mig. Hon var placerad varenda tävlingsdag, varenda lopp hon startade i (förutom en gång när hon fick startförbud för hälta som inte fanns. Vi vet alla vem det berodde på. Gubbjävel!). Vi gjorde det alla trodde var omöjligt och visade att man inte ska ge upp, 13 år är ingen ålder på en häst! Hon har inte gått så bra med nån annan som hon gjorde med mig. Med Diana gick hon på sina gamla tider igen. Hon bråkade och var allmänt jävlig. Nu står hon i Gävle. Är tydligen fortfarande bråkig och grinig och jävlig. När jag gick in i boxcen varnade dom för att hon hugger och är jättegrinig. Det märkte jag ingenting av, hon luktade mig i håret, gosade och var hur lugn och fin som helst. Och så gick hon och vann loppet.

Jag hoppas nästan lite för mig själv att det ska ha vart på en dålig tid. Jag gillade att vara den som lyckades bäst med henne. Jag sänkte hennes rekord och hon gick inte lika bra med Diana. Det är elakt, man ska ju vilja det bästa för hästen, men jag väljer att vara egoistisk och självgod och hoppas att dom inte lyckas lika bra som mig. Det är ju min bebis.

Hon var den som betydde allra mest för mig under så många år. Hon var den man gick till när man var ensam, ledsen, glad, vad som helst. Hon var min trygghet när morfar dog. En fast punkt. Hon fanns alltid där. Man hade alltid nånstans att ta vägen. Sen hamnade hon i Uddevalla.

Det var en jättebra familj hon hamnade hos där, dom var jätettrevliga. Jag fick komma och hälsa på precis när jag ville, jag åkte med på tävlingar, jag åkte upp och bodde där bara för att komma bort hemifrån. I 2 år var dom som en extra familj jag kunde rymma till när jag behövde komma bort. Behövde träffa Asta. Jag var ju till och med på släktkalas där, för att jag behövde komma hemifrån en helg. Jag ringde, dom sa att dom skulle fira släktkalas och födelsedagar just den helgen, men ÄNDÅ fick jag komma upp!

Nu står hon i Gävle. Där har jag inte vart och hälsat på. Inte ens sett henne på 2 år. Det är förjävligt! Familjen hon står hos verkar lite sådär. Ett nervknippe till mamma som bara stressar och irrar runt som en yr höna innan start, stressar upp hästarna och bara är allmänt ivägen. JAG fick sela Asta för att hon var så stressad och nervös att hon knappt visste vad hon gjorde! Ungen som kör är bara allmänt bortskämd, gör ingenting själv och bara sätter sig i sulkyn och kör loppet, låter alla andra göra allt annat.

MEN! Jag är så bra på att spela trevlig när det behövs och när det är för egen vinning. Jag tog mod till mig och småpratade med den hysteriska mamman. Jag Fick hennes telefonnummer. Jag ska till Gävle! Nån gång. Om man får råd. Men jag frågade faktiskt om det skulle vara okej att jag kanske hälsade på nån gång, och det var inga problem! Bara att ringa och komma dit. Eller, bara och bara, det är lite långt så det är ju inte så bara. Men nu har jag nummer så jag kan hålla kontakt med nya ägarna. Det känns lite bättre iaf.

Det har varit en fantastiskt underbart bra dag såhär långt! Och jobbig. Det var jobbigt att se henne och veta att hon är nån annans, och antagligen aldrig kommer bli min igen. Men ja, det var roligt att se henne. Hon lever. Hon vinner lopp. Hon är lika underbar som förr.