Det har vart väldigt mycket prat det senaste. Det är jobbigt, men mysigt på samma gång. Jag tror att jag kanske börjar vänja mig vid att prata. Om vissa saker, inte om allt. Jag vet inte hur det uppfattas, men det känns som om jag kanske börjar kunna öppna mig mer och mer, berätta och prata om saker som har hänt, svara på frågor trots att dom är jobbiga. Ibland. Ibland blir det för mycket. Fick förslaget om att gå och prata med nån. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag är inte den som pratar. Och jag ser psykologer som samma kategori som läkare. Jag hatar läkare.

Det kom också upp som samtalsämne i natt, varför hatar jag läkare? Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Kan ha bärjat med mina knän. Att bli skickad runt till massa olika läkare i flera år. Att varje gång man var där uppleva smärta, rädsla, ha mer ont när man gick därifrån än när man kom dit för att dom skulle vända, vrida och klämma.

Kan vara pga alla prover som skulle tas, jag är nålrädd men plågades ändå alldeles för ofta. Eller, plågas är fel ord, dom gjorde sitt jobb och tog proverna som skulle tas, men dom kunde ha gjort det på ett bättre sätt. Att hålla fast, skrika, sticka fel, göra om och om igen är inte ett bra sätt. Sticka i båda armarna, ovanpå handen, vid tummen och i fingrarna. Bara för att dom sticker fel och missar blodkärl. Gör sönder kärlen. Skrämmer och stressar upp mig totalt.

Jag har faktiskt varit hos psykolog en gång. När dom hade gett upp hoppet om mina knän och påstod att det var psykiskt. Det var ungefär vid den tiden jag mådde som allra sämst. Jag satt och undvek frågor, lämnade ute delar av sanningen. Jag blev totalt friskförklarad, ingen märkte eller misstänkte nånting. Och hur bra var det att gå till psykolog sa dom?

Han verkar ha svårt att förstå min rädsla för läkare. Eller mitt hat mot dom, som till stor del bygger på rädsla. Jag tycker det är jättemysigt och trevligt att ligga och prata så som igår, men vissa delar borde inte pratas om. Jag är inte säker på hur reaktionerna skulle bli om jag verkligen berättade hur jävligt det är när jag ska till läkare. Eller när det blir för mycket. Panikattacker är antagligen inget man ska dra upp och prata om. Kanske behövs det inte heller. I hans sällskap mår jag bra, jag känner mig trygg och kan slappna av. Oftast. Jag mår tillräckligt bra för att vara nästan helt säker på att jag ska slippa attackerna. Förhoppningsvis är det något som aldrig behöver upplevas när andra människor är i närheten. Dom kommer oftast när jag är själv.

Får helt enkelt se vad som händer, jag försöker att inte tänka så mycket, bara ha det trevligt och må bra istället. Jag tror faktiskt det finns känslor där. Jag måste bara erkänna det för mig själv också. Jag tror. Jag är nästan helt säker. Måste bara våga.