Hagakliniken idag. Det var värre än väntat. Nog för att det var jobbigt sist, helt oförberedd, men idag går inte att jämföra med det.

Jag trodde att jag hade förberett mig. Jag visste vad jag hade att vänta, jag visste precis vad som skulle hända, jag visste att även om det var smärtsamt för stunden så skulle det hjälpa i längden.

Det började gå fel redan i väntrummet. Småbarn som sprang omkring, jag såg bara en läkare som stressade ut från en patient. Ropade in nästa, stressade ut från den, och sen var det min tur. Hon såg jättestressad ut. Och verkade inte alls lika trevlig som den läkaren jag hade sist.

Hon var inte heller lika försiktig som förra läkaren. Körde in nålen, grävde runt och sprutade in fullt med kortison. Dessutom var det första hon sa när hon kom tillbaka att "här har vi nålen!" och visade upp den. Lång, blank. Såg hur hon fyllde den med kortison... TROTS att jag bara en kort stund innan berättat att jag har fobi för nålar och sprutor. Att jag inte vill se eller veta när hon gör nåt. Ändå gör hon som hon gör.

Jag tyckte faktiskt bättre om den förra läkaren. Trots att hon pratade så dålig svenska att jag knappt förstod vad hon sa. Trots att det bara skulle vart bedömningsmöte. Trots att hon överraskade mig totalt när hon bara försvann ur rummet och kom tillbaka med nål och kortison.

Det har dessutom pratats en hel del känslor idag. Känslor angående läkare. Angående tillit. Angående beroenden. Att lära känna nya människor. Släppa in nya människor i livet. Sluta med beroenden.

För det är vad jag måste göra. Jag ska sluta med vad som för mig har blivit som en drog. Kanske. Jag tror att det kanske kan bli bäst så. På onsdag tar jag tag i mitt liv. Eller torsdag. Vilken dag var det jag hade tid på ungdomsmottagningen? Får nog börja med att ringa dit imorgon och kolla upp det. Vad som brukar vara vanlig årskontroll kommer kanske förändra mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat tro. Ska jag verkligen? Kan det verkligen vara bra? Kanske. Jag vet inte. Jag ska iaf prata med dom. Se om det kanske kan finnas nån psykolog eller nåt att prata med. Iaf en gång eller två, testa och se om det kanske kan vara nåt för mig. Om det kan hjälpa.

Jag måste ta tag i mitt liv. På riktigt den här gången. Man vet aldrig hur länge det fungerar varje gång, och nästa gång kan det kanske vara för sent. Bättre att göra nåt innan det är för sent. Kanske.