Jobb, jobb, jobb. Gör jag nåt annat nuförtiden egentligen?

Långa och tunga dagar med en jävla stress, och nätter med alldeles för lite sömn. Men jag utvecklas. Åt rätt håll tror jag. Både psykiskt, socialt och fysiskt. Även om det är en sån hemsk press på att klara av saker och ting, så lyckas jag faktiskt.

Och privat har jag insett att en del saker inte alls är så hemskt som jag alltid har tyckt. Och jag har insett att en del männikos bara är helt jävla störda. Men jag lever mitt liv, och andra kan bara strunta i det.

Den här helgen ska jag bara ta det väldigt lugnt och koppla bort allt vad jobb och umgänge och socialtid heter. Jag ska ta mig tid för mig själv, och göra saker som jag tycker är roligt. Eller om jag är alldeles för trött så ska jag bara sova, utan att få dåligt samvete för det.

Pappa är hemma och han var och handlade när jag var på jobbet. Ikväll blir en onyttig kväll. Riktigt god mat, chips och dipp och cola. Choklad hade han köpt också. Men det är jag faktiskt nästan värd. Jag kommer antagligen må förjävligt över det när helgen är slut och man inbillar sig att man har blivit jättefet (eller, fetare ska man kanske säga), men det skiter jag i. Överväger på allvar att börja med Nutrilett igen. Det, och kanske komma igång med simningen igen om jag orkar. Men så länge jag jobbar blir det nog svårt.

Får väl se hur det blir med allt. Jag lever och jag mår bra. Jag är jävligt trött och sliten och har ont överallt, men jag lever. Jag vet inte om man kan säga att jag är lycklig, men jag utvecklas. Gör stora framsteg, framförallt privat. Det är nog nån slags lycka ändå, att klara av det.