Metaltown var underbart! Massa bra band. Öl. Gin & Tonic. Champagne på bron. Trevligt sällskap. Kan det bli bättre?

Det kunde det faktiskt. Berättade för mamma och pappa i söndags. Dom tog det mycket bättre än jag trodde. Vill träffa honom, visst, men det var långtifrån så illa som jag först trodde.

Och han kallar mig älskling. Säger att han älskar mig när han är full. Det tror jag inte riktigt på, och det vet han att jag inte tror på eftersom jag inte tror på nåt som sägs på fyllan. Om han ens kommer ihåg att han har sagt det. Det är inte så viktigt egentligen, det känns lite för tidigt för att säga sånt redan nu. Iofs har allt gått väldigt snabbt, jag visste knappt att jag kunde tycka om någon såhär mycket, förutom Camilla och Fanny då. Och en del djur.

Det har blivit en hel del badande det sista, det är alldeles otroligt varmt nu! Ikväll blir det Delsjön med Dan igen. Härligt. Sen sova med Camilla hos Sandra.

Jag känner mig faktiskt riktigt duktig. Att jag cyklar till Åby istället för att ta bilen är ju inget speciellt. Men att istället för att ställa cykeln där över natten och ta spårvagnen så CYKLADE jag in till stan för att gå på bio med mamma. The Proposal, faktiskt ganska bra. Därefter var det tänkt att jag skulle vara ännu mer duktig och cykla ut till Dan på Hisingen. Riktigt så duktig var jag itne, han hämtade mig och cykel med bil och så åkte vi upp till Delsjön och grillade och så.

Idag har jag däremot vart duktig! Cyklade från Hisingen in till stan. Träffade Anna (Dan var också med, jag tror han blev godkänd!), promenerade omkring lite i stan med henne och resten av folket, sen cyklade jag från stan och hem, men stopp på Maxi för att handla lite middag och frukt och så.

Och imorgon och på lördag blir det Metaltown! Pappa ringde, det ordnar sig! Än så länge ligger jag ute med pengarna så jag är fattig som fan, men jag kommer få tillbaka dom när han kommer hem igen. Jag kommer mest troligt att sova hos Dan hela helgen. Och kanske kanske berätta nåt för mamma om att jag har träffat nån. Jag är beredd på att helvetet ska braka loss. Om jag sover där finns det en liten liten chans att jag kommer vara så duktig att jag cyklar från honom till Metaltown. Jag är tvekssam, men han tyckte deft lät bra. Men jag är tveksam som sagt, spårvagn känns väldigt mycket mer bekvämt. Cykla efter några öl känns inte så lyckat. Inte om man heter Erica iaf. Men vi får se vad som händer!

Han har dessutom börjat säga att jag är hans. "Min" säger han då och då. Jag tror att det känns riktigt bra faktiskt. Men ännu en anledning till att det kanske börjar bli dags att nämna nåt här hemma. Jag kan ju som sagt inte sova hos Camilla hur länge som helst.

Han är upptagen. Jag är upptagen. Vi är upptagna med varandra. Jag tror att vi kanske lixom är ihop. Hur gick det till?

Träffades uppe vid Delsjön igår. Efter att ha kört fel ett antal gånger och hamnat vid Rådasjön och Kallebäck och jag vet inte allt var jag var så hittade jag rätt. Känner mig lite lat som tog bilen när han cyklade från Hisingen. Men det är väl sån jag är då kanske. Lat. Eller bara trött. Eller så har jag dåliga knän.

Det mesta ovan stämde egentligen in. Men igår berodde det mest på att jag tvivlar på att jag skulle ha konditionen som krävs just nu. Och att cykla först härifrån till Korsvägen, mötas där och sen cykla ÄNNU längre! Det känns som nåt jag itne vill göra med sällskap första gången. Jag vill gärna se så jag klarar mig dit levande på egen hand. Inte så roligt att vara halvdöd redan halvvägs.

Det var trevligt iaf, vi promenerade en kort sväng, skulle ha badat men hann inte riktigt. Låg och pratade och hade det trevligt en stund istället.

Ikväll blir det bio med mamma, och sen vidare på andra trevligheter. Jag sover verkligen oftare hos honom än här hemma. Snart måste jag berätta nåt. Vet inte alls hur det ska gå eller vad jag ska säga. Men nåt måste sägas, jag kan inte fortsätta sova hos Camilla hur ofta som helst.

Tandborsten är lämnad.

Det känns lite konstigt, men nu är den där. Men egentligen, med tanke på att jag har sovit mer där än hemma det senaste är det kanske inte så konstigt. Mer praktiskt.

Och på torsdag ska han träffa Anna. Det kommer kännas ännu mer konstigt egentligen. Camilla är en sak, dom känner varandra sen innan, men nu blir det nån i familjen.

"Det blir som att ta ännu ett steg" sa han. Jag hade inte ens tänkt på det på det sättet. Men det blir det kanske. Jag vet fortfarande inte vad det innebär.

Kingen

Han har flyttat till Åby! Så där har tillbringats ett antal timmar varje dag den senaste veckan. Och många nätter sovandes "hos Camilla".

Jag vet inte vad det är, men allt känns rätt. Mer rätt än något annat jag upplevt tidigare, allt stämmer så bra just nu! Visst var det mycket som var rätt när jag hade Asta också, men då var det så mycket annat på samma gång så det kunde aldrig bli riktigt helt rätt.. Jag vet inte om det beror på Kingen, eller på en ny bekantskap. Det kan lika gärna bero på det härliga vädret som har vart det senaste.

Jag bryr mig inte om vad det beror på, allt känns så rätt och så bra och jag tänker fortsätta må bra!

Dessutom är jag kanske kanske kanske på väg till Metaltown nästa helg... Får se hur det går med löften som ges på fyllan.. I så fall blir det öl med Henke och att träffa Sonny en sväng!

Det har vart väldigt mycket prat det senaste. Det är jobbigt, men mysigt på samma gång. Jag tror att jag kanske börjar vänja mig vid att prata. Om vissa saker, inte om allt. Jag vet inte hur det uppfattas, men det känns som om jag kanske börjar kunna öppna mig mer och mer, berätta och prata om saker som har hänt, svara på frågor trots att dom är jobbiga. Ibland. Ibland blir det för mycket. Fick förslaget om att gå och prata med nån. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag är inte den som pratar. Och jag ser psykologer som samma kategori som läkare. Jag hatar läkare.

Det kom också upp som samtalsämne i natt, varför hatar jag läkare? Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Kan ha bärjat med mina knän. Att bli skickad runt till massa olika läkare i flera år. Att varje gång man var där uppleva smärta, rädsla, ha mer ont när man gick därifrån än när man kom dit för att dom skulle vända, vrida och klämma.

Kan vara pga alla prover som skulle tas, jag är nålrädd men plågades ändå alldeles för ofta. Eller, plågas är fel ord, dom gjorde sitt jobb och tog proverna som skulle tas, men dom kunde ha gjort det på ett bättre sätt. Att hålla fast, skrika, sticka fel, göra om och om igen är inte ett bra sätt. Sticka i båda armarna, ovanpå handen, vid tummen och i fingrarna. Bara för att dom sticker fel och missar blodkärl. Gör sönder kärlen. Skrämmer och stressar upp mig totalt.

Jag har faktiskt varit hos psykolog en gång. När dom hade gett upp hoppet om mina knän och påstod att det var psykiskt. Det var ungefär vid den tiden jag mådde som allra sämst. Jag satt och undvek frågor, lämnade ute delar av sanningen. Jag blev totalt friskförklarad, ingen märkte eller misstänkte nånting. Och hur bra var det att gå till psykolog sa dom?

Han verkar ha svårt att förstå min rädsla för läkare. Eller mitt hat mot dom, som till stor del bygger på rädsla. Jag tycker det är jättemysigt och trevligt att ligga och prata så som igår, men vissa delar borde inte pratas om. Jag är inte säker på hur reaktionerna skulle bli om jag verkligen berättade hur jävligt det är när jag ska till läkare. Eller när det blir för mycket. Panikattacker är antagligen inget man ska dra upp och prata om. Kanske behövs det inte heller. I hans sällskap mår jag bra, jag känner mig trygg och kan slappna av. Oftast. Jag mår tillräckligt bra för att vara nästan helt säker på att jag ska slippa attackerna. Förhoppningsvis är det något som aldrig behöver upplevas när andra människor är i närheten. Dom kommer oftast när jag är själv.

Får helt enkelt se vad som händer, jag försöker att inte tänka så mycket, bara ha det trevligt och må bra istället. Jag tror faktiskt det finns känslor där. Jag måste bara erkänna det för mig själv också. Jag tror. Jag är nästan helt säker. Måste bara våga.

Det känns bra. Jag har ingen aning om vad jag håller på med eller vart det är på väg, men det känns faktiskt väldigt bra.

Jag är inte den som pratar, jag har jättesvårt för det. Jag brukar inte tycka om eller vilja ha närhet. Ändå lyckades jag sova en hel natt med en arm runt mig. Jag tyckte inte ens illa om det, det var tvärtom ganska trevligt. Jag förvånar mig själv. Jag brukar vilja vara ifred, vilja ha mitt utrymme, stänga av, slippa prata och bara vara för mig själv. Inte igår. Det är faktiskt inte så jobbigt som jag trodde. Jobbigt är det, men det är uthärdligt. Och trevligt, mest ovant egentligen.

I natt är det dags igen. Jag hoppas det går lika bra, för jag tror att jag trivs riktigt bra i sällskapet. Jag vet inte alls vart det leder eller vad som kommer hända, men det bryr jag mig inte om. Jag ska börja försöka strunta i alla "borde" och göra vad JAG vill för en gångs skull. Även om jag inte riktigt vet vad jag vill. Men jag ska iaf strunta i vad alla andra tycker skulle vara rätt och fel och göra vad som känns rätt för mig. Än så länge känns det rätt. Och bra. Får se hur det går med allt.

Asta!

Min underbara älskade hästjävel! Eller, inte min längre, inte vart min på snart 4 år, men hon kommer ändå alltid vara min lilla bebis. Hon var och startade på Åby idag! Efter mig hamnade hon ju hos Diana i Uddevalla i 2 år, och sen flyttade hon till Gävle. Världens ände typ? Efter det har det inte blivit av att åka upp över en helg och hälsa på som man kunde göra när hon stod i Uddevalla. Hade inte träffat henne på 2 år innan idag.

Och min lilla bebis gick och vann! Så underbar är hon! Har inte fått veta några tider än, men hon vann och det är alltid nåt. Efter att nästan ha dött förra året av framfall när hon skulle ha föl så har hon kommit tillbaka ordentligt!

Ingen trodde på oss när jag fick henne -04. "Hon är ju 13 år, vad ska du med en så gammal ponny till? Hon kommer ju aldrig kunna komma tillbaka när hon har gått som ridponny i två år, hon är alldeles för gammal för det, hennes bästa år har vart för länge sen!" Men vi visade dom allt. Hon sänkte sitt rekord med över 10 sekunder med mig. Hon var placerad varenda tävlingsdag, varenda lopp hon startade i (förutom en gång när hon fick startförbud för hälta som inte fanns. Vi vet alla vem det berodde på. Gubbjävel!). Vi gjorde det alla trodde var omöjligt och visade att man inte ska ge upp, 13 år är ingen ålder på en häst! Hon har inte gått så bra med nån annan som hon gjorde med mig. Med Diana gick hon på sina gamla tider igen. Hon bråkade och var allmänt jävlig. Nu står hon i Gävle. Är tydligen fortfarande bråkig och grinig och jävlig. När jag gick in i boxcen varnade dom för att hon hugger och är jättegrinig. Det märkte jag ingenting av, hon luktade mig i håret, gosade och var hur lugn och fin som helst. Och så gick hon och vann loppet.

Jag hoppas nästan lite för mig själv att det ska ha vart på en dålig tid. Jag gillade att vara den som lyckades bäst med henne. Jag sänkte hennes rekord och hon gick inte lika bra med Diana. Det är elakt, man ska ju vilja det bästa för hästen, men jag väljer att vara egoistisk och självgod och hoppas att dom inte lyckas lika bra som mig. Det är ju min bebis.

Hon var den som betydde allra mest för mig under så många år. Hon var den man gick till när man var ensam, ledsen, glad, vad som helst. Hon var min trygghet när morfar dog. En fast punkt. Hon fanns alltid där. Man hade alltid nånstans att ta vägen. Sen hamnade hon i Uddevalla.

Det var en jättebra familj hon hamnade hos där, dom var jätettrevliga. Jag fick komma och hälsa på precis när jag ville, jag åkte med på tävlingar, jag åkte upp och bodde där bara för att komma bort hemifrån. I 2 år var dom som en extra familj jag kunde rymma till när jag behövde komma bort. Behövde träffa Asta. Jag var ju till och med på släktkalas där, för att jag behövde komma hemifrån en helg. Jag ringde, dom sa att dom skulle fira släktkalas och födelsedagar just den helgen, men ÄNDÅ fick jag komma upp!

Nu står hon i Gävle. Där har jag inte vart och hälsat på. Inte ens sett henne på 2 år. Det är förjävligt! Familjen hon står hos verkar lite sådär. Ett nervknippe till mamma som bara stressar och irrar runt som en yr höna innan start, stressar upp hästarna och bara är allmänt ivägen. JAG fick sela Asta för att hon var så stressad och nervös att hon knappt visste vad hon gjorde! Ungen som kör är bara allmänt bortskämd, gör ingenting själv och bara sätter sig i sulkyn och kör loppet, låter alla andra göra allt annat.

MEN! Jag är så bra på att spela trevlig när det behövs och när det är för egen vinning. Jag tog mod till mig och småpratade med den hysteriska mamman. Jag Fick hennes telefonnummer. Jag ska till Gävle! Nån gång. Om man får råd. Men jag frågade faktiskt om det skulle vara okej att jag kanske hälsade på nån gång, och det var inga problem! Bara att ringa och komma dit. Eller, bara och bara, det är lite långt så det är ju inte så bara. Men nu har jag nummer så jag kan hålla kontakt med nya ägarna. Det känns lite bättre iaf.

Det har varit en fantastiskt underbart bra dag såhär långt! Och jobbig. Det var jobbigt att se henne och veta att hon är nån annans, och antagligen aldrig kommer bli min igen. Men ja, det var roligt att se henne. Hon lever. Hon vinner lopp. Hon är lika underbar som förr.

Miss Red is back!

Som Mike skulle ha kallat mig - Miss Red. Jag är tillbaka. Jävlar vad snyggt det blev! Något slitet efter blekningarna. Reparerades till viss del av färgen och efterbehandlingen. Missade tyvärr lite bak i nacken vid hårbotten. Vem bryr sig. Syns knappt ändå. RÖDTOTT!

Kval+Blekning+Pillarbox Red

Idag kvalar Beauty, stort lycka till till henne och Camilla! Ska åka dit och titta om en timma. Därefter blir det förhoppningsvis grillning med Camilla, om det inte börjar regna bara.

Dagen har tillbringats en del inne i stan. Köpt blekmedel och hårfärg. Dyrt dyrt! Men jävlar vad snyggt det kommer bli! Förhoppningsvis. Kanske. Får väl se om jag har självförtroende nog att bära upp det den här gången. Funkade ju bra sist. Och det blåa var okej, inte jättebra men det funkade oftast. Spännande att se resultatet den här gången.

Har dessutom fått en liten idé... Ska inte berätta alltför mycket om den här, eftersom man aldrig vet vem som läser vad. Men det är en liten fundering iaf, som kan vara väldigt rolig. Det är lite synd bara att man inte helt riktigt har kroppen för det. Men är det bara en tillräckligt bra dag för självförtroendet så har jag tillräckligt rätt kropp för det. Vi får se.. Surprise surprise.. Kan bli riktigt roligt att se resultatet av den idén, om det går som planerat!

Ensam hemma

Nu har dom andra åkt till Tjeckien. Jag är ensam hemma. Första kvällen börjades med trevlig middag med Camilla. Henke kom förbi och åt också, pasta med bacon. Eller, som när jag och Camilla lagar maten: bacon med pasta xD

Jag var väl kanske inte så jättesocial. Jag är inte den som pratar mycket. Och sen fick jag telefonsamtal. Jag tror att jag har blivit lite klokare nu. Kanske. Jag är fortfarande osäker på mina känslor, men jag tror att jag börjar få lite koll på hans iaf. Och jag tror att jag inte helt jättemycket tycker illa om vad han tycker om mig. Vi får se vad som händer när han kommer hem från jobbet i Norge.

"Skulle du våga vara ihop med mig?". Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag kanske vill våga. Men jag vet inte. Jag känner mig trygg med honom. Så mycket vet jag. Tillräckligt trygg för att kunna sova en hel natt med ryggen emot med en arm runt mig. Det är inte vanligt. Det har inte hänt sen... Ja, på väldigt väldigt länge. Så ja. Några slags känslor finns där. Vill bara komma fram till vad för några. Men det löser sig väl med tiden.

Nu återstår bara att få koll på mina andra problem! Hoppashoppashoppas att allt löser sig snart, annars blir det undersökning... Men det ska jag inte oroa mig för nu, på söndag får jag träffa Asta!!! :D:D:D Underbara jävla hästjävel. Fan. Inte bryta ihop. Råkade skicka ett sms om det till fel person. Kanske hade vart kul att ha med honom ändå. Om han inte hade jobbat. Visat upp nåt som betyder mycket för mig, nåt som väcker mycket känslor. Eftersom jag inte pratar om känslor..

Men hur som helst, nu är det dags för Hitta Nemo, fruktskål och socialt umgänge med fru. Bara några dagar kvar tills söndag! Då svävar jag på moln. Alternativt bryter ihop, men det kommer finnas moln med där också.

Sweden Rock!

Det var en underbar vecka! Började alldeles toppen, blev lite knagglig i mitten men slutade helt okej! Ska väl gå igenom lite smått vad som hände, men inte så detaljerat, det finns inte plats och tid för.

Började bra med en ganska enkel resa, vi fick upp tälten hyfsat fort, hämtade biljetterna och drack öl. Blev inbjudna till grannarna, var lite sociala, drack lit mer öl och spelade lite fotboll och snackade. Tältet var kallt, men första natten spenderades inte ensam. Vilket den kanske borde ha gjorts, dagen efter visste hela campet vad som hade hänt. Tack så mycket mannen med hatten! Men ja, trevligt hade jag iaf, jag fick uppleva något mycket mycket trevligt den natten, en upplevelse som var något av det skönaste i mitt liv.

Tältet var kallt, men det var inget jg märkte av speciellt mycket. En bil var väldigt välbesökt. Trevligt sällskap, trevlig värme, trevliga aktiviteter. Jag måste bara bli bättre på det här med att prata och kommunicera. Mycket av det negativa den veckan hängde antagligen på att jag är värdelös på det. Jag läser inte av signaler vid rätt tillfälle. Jag tänker inte. Jag gör bort mig inför fel persner. The slampa is back. Så kan man väl säga. Jag vill inte det, men det finns risk att jag har fått den stämpeln. Igen. mer välförtjänt än tidigare.

Och jag blir inte klok på det här med känslor. Ena stunden är det jättebra. Nästa stund totalt iskallt. Sen är det festival, det görs klart att känslor inte ska blandas in. Sen får man uppfattningen om att det kanske finns känslor. Små sms om tankar och minnen. Trots att jag gjort bort mig totalt.

Men som jag sagt tidigare: jag tror inte på något som sägs om känslor i onyktert tillstånd. Visst, det kanske är då dom kommer fram som bäst, men då ska man kunna prata om det i nyktert tillstånd också. Det har inte gjorts än. Kanske mest för att jag är värdelös på att prata. Jag vet inte. Nästa vecka nån gång ska det iaf antagligen pratas. Jag är livrädd. Vad ska jag säga? Vad känner jag? Vågar jag veta vad jag känner? Vad han känner? Kan något vara rätt, när det egentlien borde vara helt fel?

Jag ska sluta analysera sönder allt, det får gå som det går. Antingen är jag värdelös på att prata, eller så blir det nåt bra av det hela. Det kan det ju bli ändå även om jag är värdelös på att prata. Jag måste bara fundera ut vad jag känner. Och vad jag tycker om att han kanske känner vad jag misstänker att han känner.

För jag har tagit studenten!

Lite sent unte kanske, var nästan en vecka sen nu.. Men det har vart fullt upp sen dess! Champagnefrukosten var trevlig, klassrummet och aulan var mindre trevligt (men insmugglad öl gjorde det lite trevligare) och att åka brandbil runt i stan var skitkul! Efter det behövde man åka hem och hälla i sig lite kaffe innan släkten skulle komma. Men det ordnade sig.

På kvällen blev det Sticky. Väldigt lugnt, men trevligt ändå. Gratis öl från nån som bjöd. Träffa trevliga tyskar (bror och syster, han var skitsnygg!), käka kebab på hemvägen och sen sova. Kanske inte så man brukar fira studenten, men jag förstår inte ritkigt meningen med att supa sig så full att man inte vet vad man gör, bara för att man är klar med skolan. Eller, jag kanske inte ska säga nåt..

Sen studenten har dessutom bilen börjat gå sämre, läcka från avgassystemet och kylarpumpen. Bilen såldes igår. Panik panik, Swede Rock imorgon och jag har sålt bilen? Ny bil inköpt! En Renault Clio -98. Faktiskt lite söt, "riktig tjejbil" säger alla om den. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Ska hämta den idag! Se om den går bra och så, nu är det för sent för nåt annat! Sista inköpen innan vi åker ska göras idag också, och skulle egentligen ha behövt komma till UM redan idag och kollat upp lite saker, men det kan lika gärna vänta tills jag kommer hem. Måste hämta up nya tabletter idag också, och antagligen tanka den nya bilen. Dum som jag var tankade jag ju min gamla full innan jag visste att den skulle säljas. Det kommer bli en dyr sista dag hemma! Blir till att leva snålt hela veckan, det blir inte mycket öl för mig.. Vilket kanske är tur egentligen..

Och 2 dagar efter att jag kommer hem åker resten av familjen till Tjeckien! Jippi, en hel vecka ensam! Kom gärna och håll mig sällskap, det kommer bli lite grillning med vänner och så nån kväll.. Välkomna välkomna!